Thursday 24 April 2014

att hitta lugnet / finding that inner peace


I början av året så var det dags för en ny utmaning. Det är lite av en tradition att jag och maken utmanar varandra eller oss själva genom att våga prova nya saker och aktiviteter, speciellt på sådant som vi inte är riktigt bra på eller vill utvecklas inom. Mina löften har tidigare bland andra varit att lära mig sticka, hitta ett lag inom premier league att heja på (och lära mig allt om just det laget, jag kan säga att jag hittills inte uppfyllt det löftet speciellt väl), bli starkare och införa gröna vardagar. Det första och sista har fungerat mycket väl! Min utmaning i år var att möta några av mina största rädslor: trånga utrymmen, svett, svettiga människor, lukten av svett, halvnakna människor. Som ni ser så är svett en stor grej för mig. Vad passade då bättre än just Bikram yoga! Föreställ dig då min fasa när jag insåg att jag måste stå i en liten studio med massor av svettiga halvnakna människor.

Jag minns mitt första pass så väl, lukten (eller stanken) av nysvett blandat med gammal svett från några som inte tvättat sina yoga-outfits så noga. Mannen som låg på min vänstra sida var så hårig, inget fel med det, men nämnde jag också att jag har svårt för väldigt håriga män... men han hade lyckligtvis (?) rakat sina ben. Slätrakade ben med hårig överkropp. Ja, ni såg rätt. På min högra sida låg en kvinna som hade haft lite bråttom, hon hade bara rakat sina ben till anklarna. Som att hon hade haft strumporna på sig när hon utförde rakningen och nu låg hon där bredvid mig med håriga fötter. Hobbit-håriga fötter. Jag kanske inte behöver nämna att vara närvarande och i nuet inte riktigt är min starka sida och det är just det yoga handlar om: att vara här och nu, att bara fokusera på sig själv. Jag kan inte ens titta på tv, om jag gör det då ligger ipaden i mitt knä med ibooks uppe medan jag kollar mail i telefonen. Samtidigt som det står en gryta på spisen som behöver uppmärksamhet då och då. I yogastudion måste man titta in i sina egna ögon, bara fokusera på sig själv, sin kropp. Här måste jag även tillägga att jag inte har ett så högt kroppssjälvfötroende - att titta på min kropp varje vecka i ett litet rum med 30 andra människor står inte högt på min önskelista. Första månaden hade jag långa tajts och en t-shirt. Idag har jag hot pants och en liten träningstopp.

Bikram yogan har förändrat min syn på min kropp, den har stärkt mitt välmående, min vighet, motat bort mina rädslor för halvnakna människor och att vistas i små rum. Jag jobbar fortfarande på att vänja mig vid svett, men eftersom jag själv har börjat att svettas så är det på rätt väg. Jag känner mig mer fokuserad, jag tittar inte längre (lika mycket som förut) på de andra i rummet och mina tankar vandrar inte lika lätt iväg längre som förr. Jag måste dock erkänna att min fascination för människorna alltid kommer att bestå, vad som händer utanför yogastudion är ju en helt annan sak! När dagen känns tung och det har varit mycket på jobbet är det lätt att skjuta upp träningen, men med yogan känner jag tvärtom - jag längtar till jag får börja mitt pass så att jag får rensa tankarna och stärka kroppen. Varje pass är en stor utmaning, hur långt kan jag gå, hur mycket kan jag nå. Igår när vi kom fram till Tadasana (trädet) så kände jag att nu kommer jag äntligen att klara Padangustasana (tåstående) och det gjorde jag! Posen var ju inte vackert utförd, men jag kom ner trots allt. Vilken fantastisk känsla, jag log mot mig själv i spegeln och kände mig så nöjd. Namaste.

At the beginning of the year it was time for a new challenge. It's a bit of a tradition that I and my husband are challenging each other or ourselves by daring to try new things and activities, especially on things that we are not really good at or want to develop. My challenges has previously been to learn knitting, find a team in the premier league to cheer on (and learn everything about that team, I can say that I have not fulfilled that promise particularly well), become stronger physically and introducing healthy veggie weekdays. The first and last promises have worked very well! My challenge this year was to face some of my greatest fears: confined spaces, sweat, sweaty people, the smell of sweat, half- naked people. As you can see sweat is a great issue for me. What better challenge if not Bikram Yoga! Imagine my horror when I realised that I had to stand in a small crowded studio with lots of sweaty half-naked people . 

I remember my first session so well, the smell (or stench ) of fresh sweat mixed with old sweat from a few who apparently did not wash their yoga outfits properly. The man who lay on my left side was so hairy, nothing wrong with that, but  did I also mentioned that I have a problem with very hairy men ... but he had fortunately (?) shaved his legs. Smooth shaved legs but hairy upper body. Yes, correct. On my right side was a woman who must  have been in a bit of a hurry, she had shaved her legs from the ankles. Like she has had stockings on when she performed the shave and now she lay beside me with hairy feet. Hobbit-hairy feet. I might not need to mention to be present and in the moment is not really my forte and that is what yoga is all about: to be here and now, just focus on yourself. I can not even watch TV, if I do that then the ipad is in my lap with ibooks up while I check my email on the phone. At the same time there is a pot on the stove that needs attention. In the yoga studio you must look into your own eyes, just focus on yourself, your body. Here I must also add that I'm not very body confident - to look at my body every day in a small room with 30 other people is not on the top of my bucket list. The first month I had long tights and a t -shirt. Today I have hot pants and a small yoga top. 

Bikram Yoga has changed my view of my body, it has strengthened my well being, my agility, countered away my fears of half naked people and the ability to be in small rooms. I'm still working on getting used to the sweat thing, but because I myself have started to sweat, I guess it's on the right track. I also feel more focused, I do not people-watch anymore (as much as before) and my thoughts do not wander off as easily. However, I must admit that my fascination with people always will be there, what happens outside the yoga studio is a completely different thing, right! When the day feels heavy and it's been a lot at work, it is so easy to put off exercise, but with yoga I feel quite the opposite - I can not wait till I can start my session so that I can clear my mind and strengthen my body. Each session is a big challenge, how far can I go, how much I can achieve. Yesterday when we arrived to the Tadasana pose (the tree) I felt that now I would finally make the Padangustasana (the toe standing ) and I did! The pose was not perhaps too beautifully executed, but I did it after all. It was such an amazing feeling, I smiled at myself in the mirror and felt so happy. Namaste.

No comments:

Post a Comment